Levande sägen i Sverige om dansk sagokung


Många är de platser i Sverige som säger sig ha anknytning till de nordiska sagokungarna. En av dessa är västgötska Skalunda, där sägnen om Odens son Skiold har blommat upp på nytt.

Skalunda socken är beläget nordväst om Lidköping, på Kålland, inte alltför långt ifrån Kållandsö och Läckö slott. Socknen har bedömts som en viktig plats under tidig medeltid och var ett av de åtta administrativa områdena i Västergötland som ingick i det så kallade Uppsala öd.
Skalunda kyrka är troligen uppförd så tidigt som på 1080-talet, men det mest anmärkningsvärda kulturminnet är Skalunda hög - Västsveriges största gravhög, förmodligen från 700-talet (se vänster bild).

Vem ligger egentligen i den outgrävda Skalundahögen? Teorierna har diskuterats vida de senaste århundradena - alltifrån en lokal vikingahövding vid namn Racke, som hjältefiguren Beowulf; huvudpersonen i Beowulfkvädet, har nämnts.

Går berättelserna isär om den stora högen, finns det en mer sammansatt sägen beträffande den betydligt mindre, som ligger strax intill kyrkan (höger bild). På kartorna benämns den som "Kung Skiolms hög", och enligt en äldre tradition, som åtminstone är verifierbar fyrahundra år tillbaka i tiden, är det kung Skjold det handlar om. Fram till och med någon gång på 1700-talet nämndes även en bautasten som skall ha rests här till dennes ära, men som därefter försvann.

1995 hittades i området en grovhuggen sten av en ortsbo, vilken lokalt anses röra sig om kung Skjolds sten. Riksantikvarieämbetet är tveksam till tolkningen och en återresning vid Lillhögen i Skalunda har inte tillåtits. 2010 fördes den dock till Lunnelid någon mil söderut där den uppfördes. Även en informationsskylt sattes upp, vilket gör att sägnen om kung Skjold återigen har levandegjorts.

Vem var då denne kung Skjold?
Enligt traditionen levde han på 200-talet e.Kr och var inget mindre än son till Oden. Han var bosatt på Själland där han ska ha levt med Gefion, huvudperson i Gefionmyten. Skjold räknas också som stamfader till Skjöldungarna, en dansk mytisk kungaätt (jämför Ynglingaätten i Sverige).

En sägen är alltid en sägen och ska aldrig sammanblandas med historia, även om så skett långt in på 1900-talet och fortfarande ibland sker. Det som, i mitt tycke, gör dylika lokala berättelser intressanta, är att det vittnar om ett behov hos människor att mystifiera och upphöja delar av sin omgivning. I det här fallet vet vi inte när traditionen om kung Skjolds gravsättning i Skalunda har påbörjats - det må vara för tusen eller femhundra år sedan.

Även i ett modernt samhälle som vårt, finns uppenbarligen behovet av upphöjdhet och mystik. Hur det tar sig i uttryck växlar, men utan det behovet skulle vi i dag inte ha någon monarki, för att nämna ett exempel. Sedan om det faktumet legitimerar eller problematiserar statsskicket; det är en annan diskussion.

Dubbla förlovningar i Österrike


December bjöd på inte mindre än två förlovningar i samma familj.
Det var sönerna till ärkehertig Carl Christian av Österrike och hans Marie Astrid (syster till storhertigen av Luxemburg): ärkehertigarna Imre, 26, och Cristoph, 23, som den 22 december passade på att förlova sig med sina flickvänner. Dessa är amerikanska Kathleen Walker som bor och verkar i Virginia, och fransyskan Adélaïde Drapé-Frich, dotter till en fransk diplomat.
Dubbelförlovningen gav familjen anledning att ställa till med en större släktträff, där bland andra drottning Fabiola av Belgien och de luxemburgska storhertigbarnen fanns på plats.

Som alltid i kungliga sammanhang, går det att notera ett släktskap med den svenska kungafamiljen. Ärkehertigarna Imre och Christops mormors mor var drottning Astid av Belgien, vilken som bekant var född svensk prinsessa (kusin till svenske kungens farfar).

De nyförlovade - för övrigt barnbarns barn till den siste kejsaren av Österrike - är inte först ut i familjen att växla ringar. Deras äldre syster, ärkehertiginnan Marie Christine (född 1983), gifte sig den 6 december 2008 med greve Rodolphe de Limburg-Stirum och fick i april i år sitt första barn - sonen Léopold.

Den övre bilden visar ärkehertig Imre och Kathleen Walker och den nedre ärkehertig Christoph och Adélaïde Drapé-Frich.
Foto: Habsburgska huset

Sourze-artikel




Läs gärna min artikel i den fria nättidningen Sourze, där jag skriver att Kungens kris hade kunnat undvikas.
Något överdrivet stöd kan jag ju inte säga att jag fått för mina påståenden: för närvarande ligger artikelbetyget på "Ganska kass", men läs gärna ändå! Och kommentera :)

Läs här.

"Monarkin och Johannes är antidemokratisk"


Här om dagen fick jag ett upprört mejl, där inte bara monarkin, utan även jag själv (!) på grund av vad som publicerats här, anklagades för att vara odemokratiskt lagd.
Först och främst: även om man lyckas dra slutsatsen att monarkin är en odemokratisk institution, är det aningen förhastat att per automatik tillskriva samtliga monarkister som antidemokrater. Demokrati och monarki är inte varandras motsatser, även om man kan ha uppfattningen att de är oförenliga med varandra.

Är då monarki förenligt med demokrati och signalerar inte statsskicket allt annat än demokratiska värderingar?
Min uppfattning är att europeiska länder med antingen kung eller drottning som statschef, snarare signalerar att det är ett demokratiskt land vi har att göra med. I dessa länder har monarken kunnat anpassat sig till den framväxande demokratin under 1800- och 1900-talet. De monarker som inte har kunnat anpassa sig, har de facto inte längre någon tron att besitta.
Full kognatisk (dvs könsneutral) tronföljd, som 1980 infördes i Sverige, var naturligtvis ett led i denna anpassning och nödvändig för monarkins bevarande (vilket förklarar att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ställde sig neutrala/negativa till förslaget).

Och så slutligen en liten parentes... Republikanska föreningen, som för någon vecka sedan hade sitt årsmöte, deklarerade att de nu skulle bli lite mer seriösa i sin debattföring (tidigare har man roat sig med att sätta rosa kaninöron på bilder av Kungen, till exempel). Ett enligt dem mycket stort bekymmer som uppkommer i denna, för RepF nya argumentationsteknik, är tydligen att de nu kommer att bli betraktade som glädjedödare av personer som är förtjusta i Kungafamiljen.
Är det nu alla monarkister ska börja samla argumenten?

Kungligt TV-tips


I kväll sänds det första avsnittet av den UR-producerade dokumentärserien "Östersjöns kustlandskap", där bland annat prinsessan Elisabeth av Schleswig-Holstein medverkar.
Programmet, som sänds på lördagskvällen klockan 20.00 i Kunskapskanalen, kommer i detta avsnitt handla om norra Tyskland. Bland annat besöker man Glücksborgs slott, där prinsessan Elisabeth kommer att visa upp släktklenoder, vilket kan bli riktigt intressant.

Prinsessan Elisabeth av Schleswig-Holstein (född 1957 som prinsessa av Lippe-Weissenfeld), är sedan 1981 gift med överhuvudet för ätten Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg, Prins Christoph (född 1949). Tillsammans har de fyra barn.
Huset Glücksburg går för övrigt även den nuvarande danska (och norska) kungafamiljen under - prins Christophs och drottning Margrethes gemensamma nämnare är den glücksburgske hertigen Friedrich Wilhelm, som levde åren 1785-1831. Detta gör att Margrethes och Christophs fäder var bryllingar (med reservation för närmare släktskap i andra släktled, meddela mig gärna i så fall).

En närmare släkting till prins Christoph är kung Carl XVI Gustaf av Sverige. Dennes mormor, prinsessan Victoria Adeleide av Sachsen-Coburg-Gotha (1885-1970), är nämligen prinsens fars faster. Detta gör de båda kungliga herrarna till sysslingar.

Slutligen, kan det nämnas att prins Christoph av Schleswig-Holstein, liksom samtliga regerande kungar och drottningar i Europa, härstammar från drottning Victoria av Storbritannien och Irland, Kejsarinna av Indien.

Faksimil: NLT

Läckö slott - 900 år av kungar och stormän



Efter en snöig och kall vinter, lyser nu åter vårsolen på Läckö slott, beläget på Kållandsö i Vänern. Sedan medeltiden har slottet präglats av en hel del kunglig historia.
Barockslottets historia sträcker sig egentligen betydligt längre tillbaka än 1600-talet. Det är möjligt att vi i vårt sökande efter byggnadens ursprung, får gå ända tillbaka till år 1097. Det var nämligen då som den norske kungen Magnus III Olavsson ("Magnus Barfot" kallad) i sin strävan att försvara/vidga den norska gränsen, lät bygga en borg, som skall ha varit placerad på Kållandsös nordspets: kanske på den plats som Läckö slott står i dag.
Dessvärre blev inte norrmännen långvariga på Kållandsö, eftersom en svensk krigshär under ledning av Inge den äldre, lyckades jaga bort dem och själva överta fästningen.




Två av dessa herrar kan föreställa
Magnus Barfot och Inge den Äldre,
vars maktkamp till viss del kan ha
utspelat sig där Läckö är beläget.
Den tredje mannen är den danske
kungen Erik Ejegod och bilden sägs
föreställa trekungamötet i Kungälv 1101.

Foto: Wikipedia




Vad som sedan under de följande 200 åren skedde med borgen - om nu Läckö över huvud taget var platsen för dess läge, är det ingen som vet. 1298 lät i alla fall biskopen i Skara, Brynolf Algotsson, bygga en ny försvarsanläggning på platsen, nu kallad "Lekkia", som enligt Läckö slotts hemsida "bestod av två eller tre enkla hus inom en skansmur".

Läckö förblev ett säte för lokala biskopar fram till 1528, och cirka femtio år innan dess genomfördes en stor utvidgning av byggnaden, till något som mer eller mindre påminner om dagens slott.

I samband med den så kallade reformationsriksdagen i Västerås 1527 hamnade Läckö slott i kronans händer och blev en förläning, men nyttjades faktiskt under några år av Gustav Vasa själv. Dock besökte han bara slottet två gånger under denna tid...
Därefter följde en längre period av ägare med varierande slottsförvaltnings-kompetens.



 
Vänster bild: Läckö slott som det skulle sett ut runt år 1689. Bilden är från Suecia antiqua et hodierna och tillförlitligheten är därför inte alltför hög.
Höger bild: Magnus Gabriel de la Gardie, Läckös ägare åren 1652-81.


Sin blomstringstid fick Läckö med greven Magnus Gabriel de la Gardie (1622-86), som genom arv erhöll slottet. Mellan åren 1662 och 1678, "ökade [...] personalen på Läckö slott från 83 till 222 personer", enligt Populär Historia. Detta kan kanske ses som en följd av den kraftiga utbyggnad av Läckö som skedde under 1650-talet. Det slott vi i dag kan beskåda, minner till största delen om dessa åtgärder och därför kan vi också kalla det för ett barockslott.
   De la Gardies koppling till kungahuset bestod i hustrun Maria Eufrosyne, som var kusin (på mödernet) med drottning Kristina. Den sistnämnda tros ha haft ett betydande finger med i spelet rörande äktenskapet mellan dem båda och det var ingen hemlighet att greven var en stor favorit hos henne. Detta förändrades dock 1852, då Magnus Gabriel hamnade i onåd hos drottningen och inte längre var välkommen till hennes hov. Efter Kristinas abdikation steg åter de la Gardies anseende i kungliga kretsar, mycket tack vare att den nye regenten (Karl X Gustav) var hans svåger...

Magnus Gabriel de la Gardie drabbades hårt av den av kung Karl XI genomförda reduktionen under 1680-talet, och tvingades lämna ifrån sig flertalet av sina slott, däribland Läckö.
   Efter detta dröjde det till 1810 innan slottet återigen blev en förläning. I dag förvaltas det dock av Statens Fastigheter, i samarbete med Stiftelsen Läckö Slott.


 
Övre bilden: Under våren-sommaren 2010 avlägsnades
putsen på ett av tornen, vilket gjorde att man kunde studera
murverket för första gången på mycket länge.
Tyvärr är bilden tagen med min mobiltelefon, så det är inte
möjligt att göra några djupare analyser utefter detta foto.
   Om ämnet trots allt intresserar, kan man alltid läsa
"Byggnadsarkeologisk undersökning på Läckö slott"
(Lindberg & Menander 2009).



Nedre bilden:
Kronprinsessan Victoria och prins Daniel
under deras besök på Läckö slott den 22 oktober 2010.

Faksimil: SvD





Kungligheter är inte heller i modern tid främmande för att besöka detta fantastiska slott, som faktiskt blev utsett till Sveriges vackraste år 2001.
Så sent som i oktober 2010 besökte kronprinsessan Victoria och prins Daniel i samband med sin västgöta-resa Läckö och året innan dess, i juni 2009, invigde kung Carl Gustaf utställningen "Kungliga gåvor" på just Läckö slott. Vid detta tillfälle var även prinsessan Désirée med make Niclas Silfverschiöld närvarande.


Läckö slott i slutet av januari, 2011


Blåblodig förlovning i Tyskland


Det hör inte längre till vanligheterna att medlemmar av två furstliga ätter gifter sig med varandra. Men det är precis det som kommer att ske senare i år...
Det är överhuvudet för den kejserliga grenen av ätten Hohenzollern - det vill säga den person som i dag skulle sitta på Preussens tron (samt även vara Tysklands kejsare) om den fortfarande existerat - prins Georg Friedrich, som under fredagen eklaterat sin förlovning med prinsessan Sophie von Isenburg.
Bröllopet kommer att stånda senare i år, meddelas det, och sammanfaller därmed med ätten Hohenzollerns 950-årsjubileum.

Den 34-årige prinsen, blev ättens överhuvud endast 18 år gammal 1994, då han efterträdde sin farfar, prins Louis Ferdinand (1907-94). Fadern avled när Georg Friedrich var ett år, i sviterna efter en fordonsolycka.
   Eftersom prins Georg Friedrich för tillfället inte har några arvingar (det blir möjligtvis ändring på det inom en överskådlig framtid), är "tronföljaren" prinsens 64-årige farbror, prins Christian Sigismund och dennes två barn.
   Preussisk tronföljd i all ära, men faktum är att prins Georg Friedrich inte strävar efter en återupprättad monarki.
- Jag är nöjd med min tillvaro som den är, har han tidigare sagt. Republikan vill han dock inte kalla sig.

Hans fästmö prinsessan Sophie, född 1978, tillhör det forna furstendömet Isenburg, som huserade i Hessen, Tyskland. Hon är dotter till prins Franz Ferdinand von Isenburg, 67, och dennes hustru Christine (född grevinnan von Saurma), 68, och har fyra syskon.
Prinsessan har, enligt det preussiska kungahusets hemsida, studerat företagsekonomi i Berlin och arbetar just nu för ett konsultföretag.

Foto: Edgar Autumn

Några tankar om "Den motvillige monarken"


Har offentliga personer ett privatliv? Den frågan är högaktuell med anledning av den av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer nysläppta boken "Den motvillige monarken".
I boken, som jag ännu inte läst, skall högst privata delar av Kungens liv offentliggöras.
Kungahuset bör granskas, javisst. Men frågan är hur relevant det är för svenska folket att få ta del av dessa privata skildringar, som väl till stor del är en sak som enbart Kungen och hans familj har att göra med.
Det är väl framförallt ryktena om monarkens förehavanden som har intresserat massmedia; rykten som ingalunda är nya, utan som till stor del florerat säkert de senaste tjugo åren. Först nu, när massmedia, och framförallt kvälls- och skvallerpressen, har en bok att relatera till, är det okej för dem att börja skriva om detta.

Kungen själv sade på torsdagseftermiddagen att "vi vänder blad och går vidare nu, för som jag har förstått är det här saker som hänt långt tillbaka i tiden". Uttalandet ger väl fler frågor än svar och en av många följdfrågor som vore lämpligt (men som inte gavs möjlighet) att ställas är: "om dessa saker skulle ha hänt i dag, vore det i så fall relevant att för media skildra detta?"

Boken är även intressant på ett annat plan. Att den tar upp Kungens privatliv gör att media belyser de kungliga representanternas officiella roller, vilket i ett längre perspektiv återknyter till frågan om kungen över huvudtaget har (rätt till) något privatliv.
Att medlemmarna i den Kungliga familjen har mer eller mindre tilldelade roller de förväntas leva upp till, kan väl sägas vara tydligast hos Kungaparet och Kronprinsessan, vilket är naturligt, eftersom det är dem som syns mest i offentliga sammanhang. Uppkommer det då något som avviker från de officiella rollerna, som nu, blir det stora löpsedlar. Kungligheterna har alltså, vilket drottning Silvia en gång indikerat, stora svårigheter att kunna vara privata.

Snarare än att ta upp känsliga uppgifter om kung Carl Gustaf, bör man alltså ha lagt tonvikten på att problematisera de kungliga medlemmarnas roller som officiella personer, då jag antar att även detta ligger i författarnas intresse. Om boken tar upp detta vet jag inte än, eftersom jag som sagt inte hunnit läsa boken ännu. Jag får helt enkelt återkomma...

Vänster bild: Expressens förstasida på torsdagen.

Bloggvila...


För tillfället har jag inte så mycket inspiration för att skriva kungliga inlägg.
Efter det kungliga bröllopet tidigare i år, har mer och mer av mitt engagemang för den här bloggen försvunnit och jag har på sista tiden skrivit alltmer sällan. Då med fokus på sådant som redan står att läsa i de flesta andra medier.
Det är därför hög tid att ta en liten paus och fundera på vad jag fortsättningsvis vill fokusera på här.

Planerar att vara igång igen mot slutet av den här månaden :)

/Johannes

Prinsessan Birgittas svåger avliden


Överhuvudet för den katolska grenen av ätten Hohenzollern, furst Friedrich Wilhelm, äldre bror till prinsessans Birgittas make, avled på torsdagen. Han blev 86 år.
Friedrich Wilhelm föddes den 3 februari 1924 som äldste son till furst Friedrich av Hohenzollern och hans hustru prinsessan Margareta av Sachsen. Med tre äldre systrar, var han det fjärde barnet i en syskonskara på sju barn, däribland prins Johann Georg (född 1932), som sedermera kom att gifta sig med prinsessan Birgitta av Sverige.

Efter de obligatoriska skolåren, studerade furst Friedrich Wilhelm under 1940-talet företagsekonomi. På sin 27:e födelsedag, gifte han sig 1951 med prinsessan Margarita av Leiningen (1932-1996) och fick tre söner; prins Karl Friedrich (född 1952), prins Albrecht (född 1954) och prins Ferdinand (född 1960).

1965 blev Friedrich Wilhelm med anledning av sin fars bortgång, huvudman för ätten Hohenzollern. Efter prinsens bortgång i veckan är det nu äldste sonen Karl Friedrich (se höger bild), 58, som har tagit över som ättens överhuvud. Med fyra barn (varav en son), har denne säkrat ättens fortlevnad för ytterligare en generation.

Faksimil: Schwaebische.de, SVT

SVT-intervju




Det kungliga bröllopet i helgen förde med sig en del roliga upplevelser för mig personligen. En av dessa var en intervju med SVT:s Marianne Rundström.

Tillsammans med Tommy Ljunggren, teknisk chef på Telia, intervjuades jag om mitt bloggande och för mitt intresse för monarkin. Ungefär 40 sekunder in i klippet börjar nämnda intervju.

Kejsarsonen Rudolf av Österrike avliden


Ärkehertig Rudolf av Österrike och framlidne brodern Karl Ludwigs (1918-2007) hustru Yolande på ärkehertiginnan Reginas begravning i februari.


Lördagen den 15 maj avled ärkehertig Rudolf av Österrike, son till siste kejsaren, 90 år gammal.

Ärkehertig Rudolf av Österrike föddes den 5 september 1919 som sjätte barnet av totalt åtta till kejsar Karl I av Österrike (1887-1922) och hans hustru Zita (född prinsessa av Bourbon-Parma 1892-1989).

Ärkehertigen, som bland annat har varit verksam som bankdirektör, gifte sig 1953 med grevinnan Xenia Czernichev-Besobrasov (1929-1968) och fick fyra barn: Maria Anna (född 1954), Karl Peter (född 1955), Simeon (född 1958) och Johannes Karl (1962-75).

Efter att i samband med en bilolycka blivit änkling, gifte ärkehertig Rudolf 1971 om sig med prinsessan Anna Gabriele av Wrede (föd 1940) och fick en dotter, Catharina-Maria (född 1972).
Ärkehertigens söner och döttrar skänkte honom 15 barnbarn.

Numera är de enda levande barnen till den siste kejsaren av Österrike Rudolfs äldre bröder ärkehertig Otto, 97 (den siste kronprinsen, vars yngsta dotter Walburga sitter i den svenska riksdagen), och ärkehertig Felix, 93.

Okonventionellt prinsbröllop i Österrike


Prince Johannes zu Schwarzenberg & Diana Orgovanyi Hanstein
Strax innan påsk ägde bröllopet mellan den tysk-tjeckiske prinsen Johannes av Schwarzenberg och hans fästmö Diana Orgovanyi-Hanstein rum.
Lördagen den 20 mars stod det ståtliga bröllopet i Neuberg-katedralen, Neuberg an der Mürz, som är beläget i östra Österrike. Brudgummen, prins Johannes av Schwarzenberg, 42, var klädd i mörk kostym med rosa slips, medan bruden, konstnären Diana Orgovanyi-Hanstein, 39, bar en röd klänning som förde tankarna till förra seklets början.

Prins Johannes, eller "Aki" som han kallas, är äldste son till huset Schwarzenbergs överhuvud prins Karl (i Tjeckien kallad Karel) och dennes hustru grevinnan Therese von Hardegg. Prins Karl är ett känt ansikte för många politiskt intresserade, då han var Tjeckiens utrikesminister 2007-2009.

Huset Schwarzenberg är en mycket gammal europeisk adelssläkt, med en över tusen år gammal historia. Ätten har haft sitt säte i såväl Bayern som i Böhmen (dagens Tjeckien), men i dag har överhuvudet både tjeckiskt och schweiziskt medborgarskap.

Det är intressantast att läsa om


Jag kom på att jag har haft en och samma omröstning ute på bloggen sedan i november...
Så här blev resultatet, som för övrigt är ganska representativt för vad jag väljer att lägga tonvikten på i den här bloggen.
Tack ni som har röstat!


Några åsikter om vad som är intressantast att läsa om:

Anonym användare kommentarar...   139 dagar sedan, 18 nov 2009
Aktuellt i kungahusen och kungliga porträtt är lika intressanta att läsa. Fortsätt med dem.


Anonym användare kommentarar...   82 dagar sedan, 13 jan
Historiska händelser är intressantast tycker jag. Det andra om dagens kungligheter får man så mkt av ändå. Grattis förresten till en fantastiskt blogg
Neta

Anonym användare kommentarar...  16 dagar sedan
Aktuellt i kungahusen är intressant då man får veta vad som händer idag och får lätt inblick i kungahistorien för den som är måttligt intresserad. Jättebra blogg förresten!

18-årige prins Alexis begravning


Torsdagen den 11 februari hölls begravningen för den förolyckade prins Alexis av Windisch-Graetz. 

Det var för två veckor sedan som 18-årige prins Alexis av Windisch-Graetz tappade kontrollen över sin bil och körde in i ett träd på orten Angelo d'Alife vid Caserta i Italien. Prinsen blev kvar i det totalförstörda fordonet ett tag, innan han akut kunde köras till sjukhus.
Tisdagen den 9 februari avled han i sviterna efter olyckan.

Den omkomne hedrades kort efter detta av sina vänner, som med motorcross (vilket var en av prinsens stora intressen) körde från Caserta till familjens hem i Angelo d'Alife, efter Alexis kista.

Begravningsceremonin ägde rum på torsdagen i katedralen Chiesa di Santo Stefano degli Abissini, Vatikanstaten, under närvaro av ett stort antal släkt och vänner. Jordfästningen skedde dagen därpå i German Cemetary, också den i Vatikanstaten, där familjen har sin krypta.

Prins Alexis, född den 10 december 1991, var andre son till prins Hugo av Windisch-Graetz, 54 och hans hustru prinsessan Sophie (född ärkehertiginna av Österrike och dotter till ärkehertig Ferdinand; 1918-2004).
Prinsen hade två syskon; prins Massimiliano, 19, och prinsessan Larissa, 12.

Faksimil: Hola
Stora bilden visar prinsens föräldrar på begravningen
På den undre ses prinsessan Sophie med prins Alexio.

Nytt överhuvud för tysk kunglig ätt

Prins Ludwig av Löwenstein-Wertheim-Freudenberg.Efter sin fars bortgång i förra veckan har nu äldste sonen prins Ludwig blivit ätten Löwenstein-Wertheim-Freudenbergs överhuvud.
Fadern, prins Albert-Ernst avled onsdagen den 13 januari, 85 år gammal, endast tre månader efter sin hustru prinsessan Ruth Erika. Han var brorsons son till den siste fursten av Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, Ernst Alban (furste 1887-1918 och levde mellan åren 1854-1931).

Ättens nya överhuvud, prins Ludwig, är 58 år (född den 24 maj 1951).
Han gifte sig första gången 1976 med Verena von Stülpnagel-Dargitz (1952-85), men äktenskapet var barnlöst och slutade i skilsmässa.
I september 1987 gifte prinsen om sig med Elisabeth, grevinna av Waldburg-Wolfegg-Waldsee (född 1962). Paret har tre barn: prinsessan Sophie (född 1988), prinsessan Amelie (född 1990) och prins Ludwig (född 1994).

Klicka här för att se en bild på familjen (från 2002).


Jullov

Nu har inte jag varit så aktiv på ett tag och så kommer förbli tills januari stundar. Men inom kort kommer en summering av decenniet, vilket förhoppningsvis blir läsvärt.

Men innan dess, här är kungens jultal.


...Och drottning Elizabeths


Gott nytt år!


Hagasessans favoriter

Prinsessan Margaretha fick vid sitt bröllop en alldeles egen tiara. Men ett av de smycken hon har återanvänt vid ett flertal tillfällen är i stället ett helt annat och tillhör Bernadottestiftelsen...
I 20-årsåldern använde kungens äldsta syster mestadels den för prinsessan och hennes systrar specialtillverkade 4-knappstiaran, samt det aquamarindiadem som prinsessan Madeleine ibland bär och den diamanttiara som i dag finns i prinsessan Désirées ägo.

När prinsessan Margaretha gifte sig fick hon ett diadem med blå topaser, enligt vissa kallat Aquamarinkokoshniken, som hon nästan uteslutande använde vid de fåtal officiella tillställningarna hon efter sitt giftermål närvarade vid, exempelvis de danska prinsessornas och prinsessan Christinas bröllop.

På galasoarén på operan i Stockholm den 18 juni 1976, kvällen innan broderns bröllop med Silvia Sommerlath anlände Margaretha, mer majestätisk än någonsin, i Drottning Sofias briljantdiadem på huvudet och om halsen syntes Ametistgarnityret (se stora bilden), som hon faktiskt skulle komma att använda 30 år senare - på kungens 60-årsmiddag - som tiara (lilla bilden).
Garnityret sägs ursprungligen ha tillhört Napoleon - och fungerade då som ett halssmycke. Därefter har det vandrat via prinsessan Augusta av Leuchtenberg till dottern Josefina, som 1823 gifte sig med kronprins Oscar, sedermera kung av Sverige - och Ametistganityret var just i Sverige!

Stråldiademet.Ytterligare en pampig tiara skall nämnas och det är Stråldiademet, som kom till Sverige med Gustaf V:s hustru, Victoria av Baden. Denna använde prinsessan Margaretha vid det brittiska statsbesöket 1983, då samtliga Hagasessor var närvarande.
Just Stråldiademet är ett av de diadem som flest av de svenska kungligheterna burit - åtminstone åtta stycken har använt smycket.

Aquamarinkokoshniken.Margarethas privata Aquamarinkokoshnik har vi dock inte sett röken av på mycket länge, och rykten gör gällande att den är såld för många år sedan. Dock bar prinsessans dotter, Sybilla, en liknande tiara på sitt bröllop år 1998, men av allt att döma är det endast en mindre kopia...


De kungliga gästerna på prinsens bröllop

  
I mitt föregående inlägg skrev jag om kung Carl Gustafs kusinbarn prins Hubertus av Sachsen-Coburg-Gothas bröllop med Kelly Rondesvedt. Här nedan finns bilderna på de främsta kungligheterna som var på plats...



Kung Carl Gustaf och drottning Silvia framkallade mest jubel bland alla 400 gäster.

 
Prinsessan Astrid av Belgien och maken Prins Lorentz av Österrike.

 
Vänster bild: Exkung Simeon av Bulgarien med hustru Margarita.
Höger bild: Sonen prins Konstantin av Bulgarien med hustru prinsessan María García.


Prins Leopold av Bayern (som för övrigt är prins Carl Philips gudfar) anlände tillsammans med sin fru Ursula.


Brudgummens far, prins Andreas av Sachsen-Coburg-Gotha (kusin till svenske kungen) och mor prinsessan Carin.

Prins Max av Liechtenstein 40 år

Prins Maximilian 40 år!Idag fyller furstesonen prins Maximilian av Liechtenstein 40 år!
Prinsen, som ofta (även i officiella sammanhang) kallas Max, är andra sonen till furst Hans Adam II av Liechtenstein och hans hustru Marie.
Han är sedan den 29 januari 2000 gift med Angela Brown, född och uppvuxen i Panama. Bröllopet stod i New York och i kungliga sammanhang var det inte särskilt stort. Tillsammans har paret sonen prins Alfons, född 2001, som för övrigt blir åtta år den 18 maj.
Prins Max arbetar som VD för ett finansbolag och representerar inte sitt land särskilt mycket. Det blir hans äldre bror prins Alois (som i juni förra året själv fyllde 40) som en dag kommer ta över ruljansen i det lilla landet, så Maximilian kan gott ägna sig åt sitt.
  
Vänster bild: Prinsen med sina föräldrar furst Hans Adam II och furstinnan Marie.
Mittenbilden: År 2000 gifte sig prins Max med Angela Brown.

Höger bild: Prinsparets son, Alfons.

Tidigare inlägg
RSS 2.0